Singeltjejen - Del 1. Introduktionen - 2010-01-12

Jag minns i sommras när jag började jobba på en ny arbetsplats. Under detta tillfälle hade jag partner, ganska nytt och i ärlighetens namn, inte särskilt passionerat. På något vis kom det på rökrutan fram att jag "hade lyckats fixa mig en karl!". Som om hela grejen med att råka fastnat i en relation, skulle vara någon slags bedrift som gjorde mig till en bättre och ståtligare kvinna. I ärlighetens namn så kan jag lova, att det i detta fall hade varit en större bedrift att lyckas ta mig ur relationen än att hamna i den.

Att vara singel är inget nederlag, det är själva bedriften ur min synvinkel.
Att klara sig själv, oberoende av någon annan, och att njuta av den känslan.
Vem som helst kan skaffa sig en partner, men är det inte viktigare att börja med att faktiskt acceptera den livspartnern man inte valt; nämligen sig själv? Jag följer hellre uttrycket; Man är aldrig så ensam, som när man är med fel person.
Och jag blev ståtligt singel igen, till mina arbetskamraters stora förfäran; det skall tydligen vara sorgligt at ta sig ur en relation. Själv var jag lyckligare än vad jag hade varit på länge.

Har vi inte alla tröttnat på hela klyschan med att singellivet skall vara något desperat sätt att osynligt träffa den stora kärleken på?
Dimper han han ner, så gör han det, och jag tror att man i det läget inte själv väljer längre, saker bara blir. Men istället för att leta, eller vänta, varför inte bara leva och njuta av sin livssituation, när man faktiskt har full makt över allt i sitt liv, utan någon annans känslor att behöva ta hänsyn till?
Jag älskar att vara oberoende, och jag älskar situationerna som uppstår när man är det. Att kunna falla för stundens ingivelse, utan några som helst konsikvenser som involverar någon annan än en själv.
Passionerade engångsmöten med MrPerfekt (han kan skifta i både utseende och situation), ingen att städa eller diska efter, fria lördagkvällar med tjejkompisarna, tequillamarathon och söndagar utan "förlåt älskling, klart vi skulle varit med varandra i helgen."
Jag kan ärligt säga, att jag i många fall avskyr söndagar. Det är den enda dagen då singellivet får en avskyvärd gråskala och alla vänner som har pojkvän inte alls är sugna på halv fyra passet på sats, eller filmkväll med osunt mycket chips.
Men så tänker jag, att veckan innehåller sju hela dagar, och om en av dem är jobbig, så kan jag faktiskt leva med det. I synnerhet när många väninnor ringer varannan dag över kärleksproblem, gråter och gör mig livrädd för att någonsin vilja sätta mig i den situationen igen. Hellre söndagsångest, än situationen då någon kan göra ens liv hopplöst vilken dag i veckan som helst, för att man plötsligt, genom denna idealiserade bedrift, inte längre har samma kontroll över sitt eget liv.

Det är just denna kontroll, som gör att jag, när jag är ute, kan plocka det jag verkligen vill ha för stunden, och välja bort det som inte passar. Jag kan välja om jag vill gå hem med svinet, eller den gulliga killen, och vara totalt medveten om att detta val, gäller just endast för ikväll, och inte för resten av mitt liv. Och jag kommer inte, vare sig val av kille, sitta och vänta vid telefonen dagen efter.

/Sofie - www.sexvarning.se