Emma Engborg - Bloggerska, myten, legenden : Den där personen - 2010-01-15

Du vill inte sluta titta. Du vill inte se åt någon annan. Du kan inte tänka på något annat. Du kan inte sluta drömma. Ord slutar betyda. Bara närheten av den andres tunna skinn spelar roll i din nu förkrympta blinda värld. Värmen från två läppar som möts. Handen i din, den passar så perfekt. Du vill aldrig släppa. Du vill aldrig mer gå därifrån. När två människor möts och det klickar. Som blixt och åska går hand i hand. Växer man ihop. I symbios med varann. Ger och tar. Tar och ger. Folk börjar så småningom se en som ett med den andre. Man får svårt att föreställa sig livet ensam utan den andra. Som en hundkamrat. När den ena dör, dör den andre med.

Hejdlös förälskelse är ett icke objektivt tillstånd. Naivitet och förhöjda mängder endorfiner är en vanlig komplikation. Du förstår det oftast inte själv eftersom du i princip kan klassas som hög. Förhoppningsvis tar dina vänner hänsyn till ditt oerhört fåniga beteende. All undran, alla berättelser om hur bra det känns. För ibland känns det verkligen bra och då är det viktigt att man verkligen får känna det. Vi är ju ofta experter på att känna efter när vi mår dåligt istället och har det jobbigt.

Det är svårt att förstå vad som egentligen händer med oss när vi blir kära. Jag vet i alla fall en sak, man börjar le mer. Tro mig, jag är inte typen som faller och blir knasig av minsta lilla komplimang någon ger. Men det finns tydligen en stark inneboende kraft i alla dessa känslostormningar. Jag vet inte vad och när de försvinner men jag kan gärna förbli i detta tillstånd ett tag till.



// Emma