Stephanie Spetz - Att lyfta foten men inte orka - 2010-01-21

Att lyfta foten, men inte orka.

Många många, alldeles för många människor mår dåligt. Och en stor del av dessa människor skulle inte alls behöva göra det.

Skulle jag däremot bli ombedd att beskriva mitt liv med en mening så hade det blivit så här: Mitt liv är grymt, men vad som är mest awesome med det hela är inte livet i sig, utan att det är jag som fått det att vara så!

Det handlar inte om att mitt liv rent objektivt är bättre än någon annans. Det handlar inte om att jag fötts med mer positiv energi än er andra. Mitt liv är inte mer tursamt eller mindre olycksdrabbat heller.

Så, hur kommer sig denna skillnad då? Jo, den kommer av ansvaret man tar, ens inställning och tolkning av världen och vardagen.

När det händer en tragedi i ens liv, stor eller liten, så har du alltid ett aktivt val hur du ska hantera det. Du kan antingen se efter skadan o göra det bästa av situationen, eller så kan du helt gräva ner dig. Det är här vi skiljer oss. Att se problemet, och inte åtgärda det utan att bara bli negativ, det är som Erik så fint uttryckte det i somras: " Det är som att runka mentalt". Du vet lösningen, (eller har i vilket fall förmodligen ett hum om det) men det är för jobbigt att stoppa ner handen i brallan och dra igång. Eller så är man den andra typen, den som åtgärdar problemet, och kanske till på köpet kan få både nya möjligheter och lärdomar av det hela!

Så vem kommer allt detta ifrån då? Är det tjejen som får allt serverat på silverfat och aldrig vart ut efter nåt värre än att marsvinet Hugo dog? Ni som tror det tror fel. Det kommer från en tjej som var nörden. En av alla mobbade barn. Hon som trodde hon skulle dö som oskuld efter ett liv som underbetald lokalvårdare med 3 katter och alldeles för mycket cigg som enda sällskap. Det var jag, jag var en mentalrunkare utan dess like! Den bilden kunde ha blivit min framtid, men jag tog tag i mitt liv, jag tog på mig ansvaret för det och ändrade bilden till oigenkännlighet. Vänner,äventyr, glatt humör, übersnygga killar och möjligheter kom inte knackandes på min dörr förrens jag visade dem vägen. Det var blod svett och tårar bokstavligen, men jag hade gjort om allt flera hundra gånger utan att blinka.

Och nu? Jag kommer aldrig mer att "nöja mig" med något i livet. Varken från jobb, vänner, killar eller vad som helst, jag kommer alltid pusha för att komma framåt, och jävlar va skoj jag ska ha på vägen!

Så ta tag i det, ta på dig ansvaret, se möjligheterna istället för problemen. För mentalrunkare, de missar en hel del av livets goda!



// Steph