Stephanie Spets - Why the hurry? - 2010-01-31

Kärleksstressen. Alla vet vad jag menar. Eller, i vilket fall känner jag inte till någon som inte nån gång suttit i möte med herr Ågren och Ångest och funderat över om de nånsin kommer hitta någon. Jag orkar inte ens skylla på samhället, kärleksstressen fanns nog förr också, om än på ett annat vis.

Anledningen till att jag vill ta upp detta ämnet är att det återkom i mitt liv härom veckan. Inte att jag upplevde ovan stående, men av en diskussion.

Det hände när jag var över o hälsa på en killpolare. Vi sitter som vanligt och diskuterar allt mellan kärlek, dejter, sex osv när han tittar på mig och säger: Men kom igen nu. Vad kan du tänkas ha hittat för fel på den senaste snubben du träffa? Helt seriöst! Hade han omatchande strumpor eller sneda tänder? Du måste ju inse, du blir inte yngre, och de kommer aldrig finnas nån som är rätt. Ska du bara dejta killar och ge upp kommer du inte bli gift.

Förut hade jag tyckt att det här var jätte jobbigt. De hade satt igång tankar och negativa deprimerande ångestkänslor för minst en vecka framöver. Men nu garvar jag. Mitt svar är: Du vet, man måste kyssa många grodor för att hitta sitt svin.

Han tittar tillbaka och med undrande min frågar han vad jag menar med det.

Jag svarar med anknytning till hans tidigare utläggning, att nej, jag blir inte yngre. Men jag blir bättre. Jag åldras, men jag drar lärdom av var sak jag är ut efter och blir på så vis en smartare, roligare och vassare människa! Och om den rätte. När man sätter " den rätte" inom kontexten att han ser ut som en gud, är roligast av alla, är smartast av alla, har det coolaste jobbet av alla, är god för miljoner osv osv, då är jag beredd att hålla med, den rätte finns lika mycket som jultomten. En fin saga alltså som man växer upp med, för att sedan inse att det är bara utklädda män det handlar om egentligen.

Men visst finns den rätte. Jag tror på att det finns en rätt för mig. Inte för att han kommer vara exakt som jag vill, inte för att han inte kommer ha irriterande egenskaper. Men för att allt är saker jag kan leva med. Den rätte existerar när du har valt att nån ska bli det, och inte förr. Du skapar den rätte.

Till sist så svarar jag på hans fråga om att ge upp. Att säga att jag ger upp, det är nog det närmsta motsatsen mot vad jag gör du kan komma. Att ge upp, det vore för mig att ta nån jag egentligen inte känner är " den rätte", eller har chans att någonsin bli det, och bara nöja mig för att ha någon. Men jag funkar inte så. Jag vill inte ha nån för att fylla ett tomrum inom mig eller för att mitt liv inte är gott nog utan en man. När jag vill ha någon så vill jag ha honom för att vi berikar varandras liv. Jag vägrar att vara tjejen som sitter o säger : " han är ju snäll iaf.." när folk frågar om hur hennes pojkvän är, eller varför de är tillsammans.

Och visst, visst kan jag ha fel. Men jag är 21 år, jag har tiden på mig att kyssa grodorna i väntan på mitt alldeles egna speciella svin.



// Stephanie